Inför 2008

Över tid avlägsnar sig hans förmåga att tänka analytiskt och riktigt. Han förtränger varje anslag och vet att det blir lättare att somna direkt utan att tänka medelmåttigt. Klarheten är borta. Hur ska han kunna skriva utan klarhet? Han sätter sig ner på stolen och lägger skrivblocket på köksbordet. Tankarna är grumliga, vad ska han skriva? Hur ska han veta det, där finns ju bara tomhet? Ingen historia känns intressant, inga scener eller karaktärer formas framför honom – bara banalt gnäll. Det finns inget värde längre i att vara melankolisk, inget rättfärdigar världsfrånvändhet. Egentligen vill han skriva att han hatar allt, att han vill dö eller att han vill bli rik, känd och åtråvärd. Han vill skriva att han vill sära på tusentals stjärtar, att han känner sig misslyckad för att han inte knullade fler än en flicka när han var tonåring. Han är ingen författare, han är bara en pojke vars mamma berättade att han föddes med segerhuva och sedan kvävde honom med kärlek. Han skulle bli något stort, utan att behöva göra något själv för att ta sig dit. Det blev inte så. Han kunde visst inte bara sätta sig ner och vänta. Men nu är det försent, dispositionen är där och kan endast med svårighet ruckas på. Det enda som betyder något är bilden av honom som en skrivande person. Detta utan att han kan formulera en enda insiktsfull ordföljd. Han kan inte ens bygga en längre och intrikat mening, han har försökt. Han har läst Proust och försökt efterlikna stilen, men bristen på orginalitet får honom bara att känna sig ännu sorgligare. Det är ingen idé. Han lägger ner pennan. Ser sig om i den fortfarande tomma lägenheten. Ingenting på väggarna. En säng och en byrå är allt som finns. Och ett datorbord förstås.

|-Mot ljuset, oh, mot ljuset-|

Drink med 2x sperma

Dagen innan julafton: det är för lite bögsex i den här bloggen.

Kukar, fittor, anus och pattar

Det är för lite naket i den här bloggen.

Älska slut på det du har kvar

Älska inte, du kommer att dö av det. Och bli heller inte älskad, du dör av det också. Radera begreppet älska ur ditt vokabulär och du kommer att leva ett enklare, tryggare och smidigare liv.

Hey Delilah, or Thompson?

Hard headed

"One day, Carl Johnson, you will realize. She, she truly loved me, and your heart will break in two. But you are more like a spiny lizard than a man. Goodbye!"
- Catalina i Grand Theft Auto, San Andreas

Olson

Jag missade Mark Olson i början av veckan på debaser, men förmodligen hade jag inte gått ändå. Vad gjorde jag i måndags? Minns inte, men jag återkommer ständigt till hans nya skiva som är överraskande bra, en av de bättre i hans repertoar. Hyllningslåten till Sandy Denny är så fin och ren att höst(vinter)mörkret inte är lika hotande.

Swanns värld

”Jag sätter ned kroppen och vänder mig inåt, mot min själ. Det är den som skall finna sanningen. Men hur? En djup osäkerhet kommer över oss varje gång själen känner sin egen otillräcklighet; då den samtidigt är sökaren och det mörka landskap som skall genomsökas, där inga hjälpmedel står till förfogande. Söka? Det räcker inte: skapa. Själen står inför något som ännu inte existerar och som den ensam kan förverkliga och genomtränga med sitt ljus.”
- Proust

Melankolikern

”Vi känner till det allihop, även de mest robusta av oss: hur allt vi gör och upplever plötsligt har blivit grått och färglöst; hur alla skillnader försvinner i ett svart hål av namnlös tristess; hur själva livet förytligas; hur alla våra passioner torkar in; hur vi drar oss tillbaka från allt och alla och tar vår tillflykt till oss själva – utan förflutet, utan framtid – i ett Nu som bara varar och varar ...
/.../
Melankolikern reagerar på människans ändlighet genom att vägra acceptera den. Tyngd av tid förtärs melankolikern av hat mot en värld han inte kan styra. Han vill det omöjliga: hålla fast vid det förlorade. Melankolikern bär således förlustobjektet inom sig som ett svart hål, som drar alla andra kroppar till sig och förgör dem. Hans högsta önskan är att få tiden att upphöra, så att han kan återförenas med det förgångna och döda; hans livssmärta är en dold dödsönskan.

Melankolikerns motsats är inte manikern, som det ofta hävdas, utan den sörjande. Sorgen är det livsmodus varmed människan tar itu med sin ändlighet. Utan sorg, ingen glädje, och heller ingen självständighet.”

- Ur Melankoli av Espen Hammer

Skrovel

Han skrapar lite med tån, hör konstiga ljud utanför samtidigt som den asiatiska mannen bakom toalettdörren nynnar på en gammal jingel. Han ser ut genom titthålet, ingen där, öppnar dörren, går ut en bit, ingen där, ingen där. Han går in igen, knackar lite lätt in till sin vän. Är du där? Ingen där, ingen där.

And how I wish it was not true
But i ain't gonna stand up here and lie to you
I believe y'all deserve more than that
And if there's one thing that I’ve learned
Brother, you know you're gonna get burned
If you don't know where your love is at
- M Ward

Skärsbonaden

Den hjälm som ofta satt på mitt huvud efter att jag fyllt tjugo, har nu kommit tillbaka. Det där trycket i en ring runt huvudet är en omisskänlig känsla av total utsatthet i den nedåtgående spiralen, inget ljus sipprar igenom det hermetiskt slutna pannbandet. Jag gnider fingrarna oftare mot tinningarna, tror att det ska gå över då. Det gör det inte, och allt som händer leder till att bandet dras åt lite till och lite till. Exempel: igår satt vi och lyssnade på vår HR-kille som berättade att kompetenstrappan nu helt har gått över till att bli en rulltrappa som rör sig ner - du måste hela tiden avancera framåt, uppåt, för att ens stå kvar på samma ställe. Hjälmen blev genast tyngre. Bra är dock att jag inte fryser lika mycket om huvudet nu när det börjar bli kallare ute. Det är positivt, det tar jag med mig.

Lean

röntgen nacke för jag har ont
röntgen fingrar också

du har nu fem blodpölar på station fyra
och inte en enda på station fem och framåt
du har funnit flaskhalsen

Höst med Jason

Bangalore

Det sägs att Hennes & Mauritz utnyttjar arbetskraft i Indien. 16 kronor per nio timmars arbetsdag, högt tempo, kollapsade arbetare osv. No shit. Om du köper en t-shirt för 69 kronor, tror du att den då är sydd på södermalm? Och även om arbetsförhållandena på fabriken i Indien skulle vara humana, så skulle de ändå vara sämre än våra. Vi skulle fortsätta att gnälla över automatkaffet, ID-korten som jämt går sönder, över städerskor som dammsuger under fredagsfikat, att de glömde majsen till salladen under lunchen, att vi ibland måste jobba över, och till sist över varje arbetsmoment vi genomför under en dag. Men vi har rätt att hata jobbet (och hata livet), eftersom den där jävla pastarestaurangen alltid slänger på för lite parma...trots att man beställt extra.

Professorn, författaren och jag

"Jag har inget samvete, jag har bara nerver."

På tal om Tarkovskij och Stalker:

"Vad är jag för författare om jag inte tycker om att skriva? För mig är det en plåga, något sjukligt, ett skamligt beteende, ungeför som att pressa ut hemorrojder. Förut trodde jag att jag hjälpte någon med mina böcker. Men jag är inte behövd av någon! Jag dör, och efter två dagar börjar de mumsa i sig någon annan. Jag ville förändra dem, men de förändrade mig."

Skulle det inte vara fint att ha sin sommarstuga inuti Zonen? Illusionen om att området är farligt, skulle sänka tystnaden och lugnet över oss.

Pretto-filmer

Jag är med i Lovefilm och får således en film hemskickad i brevlådan. När jag sett den får jag en ny osv. Varje medlem får, på Lovefilms hemsida, skriva något om den film man sett. Här kommer ett litet urval från dessa medlemsrecensioner. Och nej, jag driver inte med pöbeln. Njut.

Om Tarkovskijs Stalker:

"Helt värdelös... Det stod att det skulle vara sci-fi men man såg inget."

"Försök till att göra en konstnärlig film men misslyckas totalt. Dåliga miljöer med dålig känsla. Total avsaknad av story men det hade varit helt ok om den varit konstnärlig. Antar att ryssarna har en hel del att lära." (min kursivering)

"En sådan film är inte gjord för att uppskattas av sådana som tycker att sagan om ringen, harry potter eller andra barnfilmer är det bästa som finns."

"Filmen är simpel, berättartekniken kryptisk, storyn tunn och miljöerna fantasilösa. Historien har potential att bli en filmupplevelse, men jag kan bara konstatera att den känns som en pretantiöst hobbyprojekt."


Om Bergmans Fanny och Alexander:

"Helt värdelös,,,,hoppas det inte kommer fler filmer från denna man"


Om Fellinis Amarcord:

"Vedervärdig, vad handlar den egentligen om? Ett par enorma bröst skrämde slag på oss."


Om Hanekes Pianisten:

"Vilken skit. Det här var faktiskt den sämsta film jag sätt och jag skulle aldrig rekomendera den till någon. klart slut."

"Har svårt för romantisering av psykiska problem och människor som skär sig i underlivet"


Om Polanskis Repulsion:

"Visst, det är möjligt att denna film granskas ingående och tolkas hårt på filmutbildningar och konsvetenskapsakademier. Men jag måste säga att den var rätt seg. Mycket stirrande blickar och tystnad. Visst är Polanski duktig, visst är C Deneuve vacker men det räcker inte för att jag ska bli frälst. Storyn är rätt simpel, faktiskt. Det är väl själva filmandet man skall beundra. Nja. Inte var den så j-vla bra inte..."


Om Kurosawas De sju samurajerna:

"Kanske en bra story men jag kan inte med svartvita filmer."

"Otroligt dålig. För lång dragen. En massa pajaser springer och fjantar sig."

Milena om Kafka

"Långt efter det att deras brevväxling upphört slog det henne att vad hon mer än något annat älskat hos honom var hans oförsonlighet – en oförsonlighet som aldrig tog sig uttryck i aggresivitet eller självhävdelse utan tvärtom i en självutplåning som ibland kunde förefalla närmast morbid. /.../ Men hon visste samtidigt att det var just denna oförsonlighet som hindrade kärleken från att förverkligas. Ingenstans mötte man hos honom något motstånd, tills man till slut insåg att denna motståndslöshet var just själva motståndet."
- Ur Ravensbrück

Madeleinekaka

Litteraturhistorien är full texter med tillbakablickar: minnen och händelser i författarens (karaktärernas) barndom skildras i varje verk jag läser. Ett av åtskilliga exempel – ett inte alltför betydelsefullt i sammanhanget, jag skulle kunna skriva om Proust! – läser jag i Steve Sem-Sandbergs bok om Milena Jesenská: Milena minns hur hennes Farmor tog med henne till Den segerrika jungfrumoderns kyrka på Karmelitská för att titta på Jesubarnet. Men det hon istället uppmärksammade var den lilla trekanten ovanför, dvs Den helige ande, som fick henne att förstå och läsa symboler, och hon ska i andra sammanhang ständigt återkomma till denna minnesbild.

Det vanliga är att föräldrarna tar med barnet på en oförglömlig vistelse. Det kan vara en för då barnet obetydlig upplevelse men som sedan etsat sig fast i märgen och senare måste slå ut till en symbolmättad trädkrona. Kristna motiv, oftast, ikoner, Mariabilder, fresker, eller platser, personer, motiv, starkt förknippade med historien eller religiösa kvarblivelser. Ett sådant minne krävs för att åkalla den betydelsefullhet som barndomen i efterhand får (tillskrivs?).

Det kan heta: Min far tog ofta med mig till Botkyrka Kyrka för att se det flandriska altarskåpet från 1500-talet. Hur fascinerad var jag inte av Jesus väg över korset: bärandet, uppspikandet och nedtagandet. De små skulpturerna och målningarna vinkade in mig i en värld jag annars inte hade tillgång till. Jag fick till och med bevittna mötet mellan Abraham och Melkisedek. Denna (minnes)bild har betytt mycket för mig och min relation till det religiösa, hur jag ser på avbildandets konst och människors förhållande till den kristna mytologin.

I mitt fall heter det snarare: Min far tog ibland med mig ut till Ladugårdsgärdet för att besöka Kaknästornet. Vi stod där, 30 våningar upp, och såg ner på Stockholm med omnejd. Jag var imponerad av den 155 meter höga byggnaden och att den byggdes redan på 1960-talet. Kungsgården Kaknäs, jojo. Jag förstår nu i efterhand vilken betydelse det haft på hur jag uppfattar fallos. Hur stor [pip] måste jag inte ha för att mitt liv ska bli meningsfullt. Jag kommer därför aldrig att glömma när min far tog mig med till Kaknästornet.

Man kanske vänjer sig?

Instruktioner 2

”Hur många ärenden har du lagt in i datorn idag? Jag har lagt in 432”
”Hoho, jag har lagt in 465, jag vann.”

Har någon ett sådant jobb att erbjuda?

Instruktioner

Att inte vara självgående måste vara en av de sämre egenskaperna på en arbetsplats. Jag trivs bäst när någon säger åt mig vad och hur jag ska göra något, det är därför mina arbetsdagar mest består av prestationsångest, rädsla och svettningar. Jag vill ha ett lätt jobb, ett jobb där någon ger mig en stor bunt papper och säger: "kan du registrera dessa i datorn". På så vis riskerar jag inte så mycket, känner inga krav, behöver inte ständigt oroa mig, samtidigt som jag faktiskt kan prestera något och känna mig duktig: någon måste ju administrera också.

Har någon ett sådant jobb att erbjuda?

Är du snyggare än jag?

För er som ännu inte upptäckt Axess television, kan jag bara säga att ni missat något: underhållande debatter, intervjuer, dokumentärer och annat slisk och slask. Igår såg jag en debatt om huruvida snygga människor får fler jobb, bättre betalt, lägre straff osv. De vanliga positionerna var representerade: chefredaktören för ett herrmagasin, feministen, akademikern, utvikningstjejen och sist men inte minst, vår allas dumdryga Mats Gellerfelt. De visade ett inslag ur något program på TV400 där unga män och kvinnor fick värdera sitt eget utseende i förhållande till andras, och sedan fick publiken rösta. Alltså, det satt exempelvis en tjej och fick se en bild på en annan tjej: "är hon snyggare eller fulare än du?". Det var helt uppenbart att tjejen på bilden var fulare, varpå tjejen i programmet svarar: "hon är skitful, mycket fulare än jag, hon ser ut som en orm bla bla bla". Publiken röstar, och de håller med. Hon på bilden var ful. Då säger programledaren, Josefin Craford: "då ska vi se vad hon säger i verkligheten för hon är nämligen med i publiken". Ahh! Tortyr. Josefin tar sig ut till publiken, sticker mikrofonen i ansiktet på den nerröstade och frågar bland annat: "vad tycker du om hennes [den snyggare] utseende?" Det hon borde säga nu är att ja, hon är väl söt. Men hon blir defensiv (eftersom hon uppenbarligen blivit kränkt) och säger: "har hon sett sig själv i spegeln, hon borde prova på plastikkirurgi". Spänd stämning. Alla förstår att hon säger det, inte för att hon verkligen tycker det, utan för att slå tillbaka.

Ibland är smaken inte relativ. Ingen kan övertyga mig om något annat. Bra och dålig konst? Objektivitet? Bergman bättre än Hobert? På spaning... bättre än Sagan om isfolket? Brad Pitt snyggare än Gareth Keenan?

Jag vet inte vilka utgångspunkter man bör ha, eller vilka förutsättningar som krävs, men det måste vara den västerländska världens grymmaste straff, att hamna på fel sida om kvalitets-strecket. Hur ska en ful och medioker människa finna sin plats här? I och för sig, om man samtidigt är dummare än genomsnittet, så kanske det är uthärdligt.

Har glömt vad jag ville säga med detta. Kanske var något i stil med: jag är jävligt snygg själv, men jag lyckas inte riktigt skörda frukterna av mitt fina yttre. Inåtvändhet och rädsla tänkte de tydligen inte på.

Bergman R.I.P

30 Juli 2007

Ingmar Bergman är död. Imorse. Saraband var hans sista rörliga framställning, det visste vi, så vad spelar sedan dödsdatumet för roll? Jag menar, om det nu är det vi sörjer, att inga fler filmer ska regisseras av honom. Vad spelar det för roll om han sitter ytterligare två år på Fårö och sedan avlider? Har vi sett skymten av honom? Jo, den här dokumentären för några år sedan förstås. Och så Bergmanveckan där man alltid undrar om han ska delta (det kan vi nu sluta med). Ändå blir hans död, 89 år gammal, viktig. Hans död gör att jag stannar till och minns – jag minns den röda färgen i Viskningar och rop, kistscenen i Smultronstället, den långa minuten i Vargtimmen, schizofrenin i Såsom i en spegel... Det är en nog så bra anledning att dö.

Om jag varit regissör, vilket jag väl kunnat vara, hade jag haft ett oöverstigligt bergmankomplex. Jag hade varit tvungen att röra mig ifrån det faktum att jag vill skriva som han gör, använda samma bildspråk som han, regissera samma filmer. Ungefär som jag skulle ha viljat skriva Stig Larssons Autisterna, eller skriva och framföra John Holms sånger, eller vara den som skapade Suprematismen före Malevitj.

Bergman påminner mig om vilken liten människa jag är och i denna litenhet finns avundsjukan, bitterheten, rädslan, epigonen i mig, latheten och den stora massan personifierad. Så fort jag gör anspråk på att vara kreativ väcks Salieri i mig. Ska jag vara ärlig frammanar hans död min oförmåga att alls prestera något. Och när jag tänker efter, min oförmåga att fortsätta skriva på denna text. För om jag nu inte vill bli en liten människa en gång om året framöver måste jag sluta tänka på denna dag, den 30 Juli, som dagen då Ingmar Bergman dog. Det var det inte, det var dagen då pappa talade till mig, och sedan – eftertexter.

Rwanda

Sitt inte och gnäll, ta en paus och kläm de tre filmerna om folkmorden i Rwanda, sträckse Shooting Dogs, Sometimes in April och Hotel Rwanda.

Tanzania, oh Tanzania...

Ja, efter mer än ett år är jag tillbaka, men lugn, ingenting har hänt sedan sist. Ingenting. Jag kan hålla upp i fem år, tio år, och ni kommer att få samma labila texter slängda i ansiktet som då jag började.

Nog om det.

Jag såg Darwins mardröm igår, en film om livet i Tanzania, om livet vid Victoriasjön, om globalisering, prostitution, fiskeindustri, vapenhandel och allmän fattigdom. När jag sent i filmen får veta att en av de prostituerade kvinnorna som följts, Eliza, har blivit mördad av en Australiensk kund, då vill jag gråta. (jag kan inte gråta, så det blir i och för sig inget av den varan) I början av filmen hade hon sjungit en sång om Tanzania med sin hesa vackra röst. Och jag tänkte: vad ska jag göra med denna information. Med denna medvetenhet. Efter varje bok, film, artikel osv om tredje världen, ökar mitt västerländska medvetande om dessa missförhållande, och om min egen eurocentrerade bubbla. Ska jag gå med i och betala till varje intresseorganisation jag hittar - till Rädda barnen, Individuell Människohjälp, Röda korset, Läkare utan gränser osv bla bla? Först äter jag en filé från en Nilaborre (en stor exportvara från länderna runt Victoriasjön). Lokalbefolkningen själva tar del av fiskrenset, inte vet jag hur de äter det, men det var några av de vidrigaste bilderna från filmen. Alltså, jag äter en fin filé från en Nilaborre, och sedan betalar jag in 150kr till någon hjälporganisation. Jag tar först del av de positiva effekterna från globaliseringen, sedan ser jag till att de negativa effekterna inte blir lika stora för lokalbefolkningen i Tanzania. Fint.

Nu ska jag surfa runt lite och kolla vilken platt-tv jag ska köpa. Sedan kanske jag laddar ner lite porr, äter en Nilaborre, några feta tigerräkor, och fixar med ett par transaktioner. Så har jag levt ännu en dag.

Syns om fem år.