Melankolikern

”Vi känner till det allihop, även de mest robusta av oss: hur allt vi gör och upplever plötsligt har blivit grått och färglöst; hur alla skillnader försvinner i ett svart hål av namnlös tristess; hur själva livet förytligas; hur alla våra passioner torkar in; hur vi drar oss tillbaka från allt och alla och tar vår tillflykt till oss själva – utan förflutet, utan framtid – i ett Nu som bara varar och varar ...
/.../
Melankolikern reagerar på människans ändlighet genom att vägra acceptera den. Tyngd av tid förtärs melankolikern av hat mot en värld han inte kan styra. Han vill det omöjliga: hålla fast vid det förlorade. Melankolikern bär således förlustobjektet inom sig som ett svart hål, som drar alla andra kroppar till sig och förgör dem. Hans högsta önskan är att få tiden att upphöra, så att han kan återförenas med det förgångna och döda; hans livssmärta är en dold dödsönskan.

Melankolikerns motsats är inte manikern, som det ofta hävdas, utan den sörjande. Sorgen är det livsmodus varmed människan tar itu med sin ändlighet. Utan sorg, ingen glädje, och heller ingen självständighet.”

- Ur Melankoli av Espen Hammer