Inför 2008

Över tid avlägsnar sig hans förmåga att tänka analytiskt och riktigt. Han förtränger varje anslag och vet att det blir lättare att somna direkt utan att tänka medelmåttigt. Klarheten är borta. Hur ska han kunna skriva utan klarhet? Han sätter sig ner på stolen och lägger skrivblocket på köksbordet. Tankarna är grumliga, vad ska han skriva? Hur ska han veta det, där finns ju bara tomhet? Ingen historia känns intressant, inga scener eller karaktärer formas framför honom – bara banalt gnäll. Det finns inget värde längre i att vara melankolisk, inget rättfärdigar världsfrånvändhet. Egentligen vill han skriva att han hatar allt, att han vill dö eller att han vill bli rik, känd och åtråvärd. Han vill skriva att han vill sära på tusentals stjärtar, att han känner sig misslyckad för att han inte knullade fler än en flicka när han var tonåring. Han är ingen författare, han är bara en pojke vars mamma berättade att han föddes med segerhuva och sedan kvävde honom med kärlek. Han skulle bli något stort, utan att behöva göra något själv för att ta sig dit. Det blev inte så. Han kunde visst inte bara sätta sig ner och vänta. Men nu är det försent, dispositionen är där och kan endast med svårighet ruckas på. Det enda som betyder något är bilden av honom som en skrivande person. Detta utan att han kan formulera en enda insiktsfull ordföljd. Han kan inte ens bygga en längre och intrikat mening, han har försökt. Han har läst Proust och försökt efterlikna stilen, men bristen på orginalitet får honom bara att känna sig ännu sorgligare. Det är ingen idé. Han lägger ner pennan. Ser sig om i den fortfarande tomma lägenheten. Ingenting på väggarna. En säng och en byrå är allt som finns. Och ett datorbord förstås.