Bergman R.I.P

30 Juli 2007

Ingmar Bergman är död. Imorse. Saraband var hans sista rörliga framställning, det visste vi, så vad spelar sedan dödsdatumet för roll? Jag menar, om det nu är det vi sörjer, att inga fler filmer ska regisseras av honom. Vad spelar det för roll om han sitter ytterligare två år på Fårö och sedan avlider? Har vi sett skymten av honom? Jo, den här dokumentären för några år sedan förstås. Och så Bergmanveckan där man alltid undrar om han ska delta (det kan vi nu sluta med). Ändå blir hans död, 89 år gammal, viktig. Hans död gör att jag stannar till och minns – jag minns den röda färgen i Viskningar och rop, kistscenen i Smultronstället, den långa minuten i Vargtimmen, schizofrenin i Såsom i en spegel... Det är en nog så bra anledning att dö.

Om jag varit regissör, vilket jag väl kunnat vara, hade jag haft ett oöverstigligt bergmankomplex. Jag hade varit tvungen att röra mig ifrån det faktum att jag vill skriva som han gör, använda samma bildspråk som han, regissera samma filmer. Ungefär som jag skulle ha viljat skriva Stig Larssons Autisterna, eller skriva och framföra John Holms sånger, eller vara den som skapade Suprematismen före Malevitj.

Bergman påminner mig om vilken liten människa jag är och i denna litenhet finns avundsjukan, bitterheten, rädslan, epigonen i mig, latheten och den stora massan personifierad. Så fort jag gör anspråk på att vara kreativ väcks Salieri i mig. Ska jag vara ärlig frammanar hans död min oförmåga att alls prestera något. Och när jag tänker efter, min oförmåga att fortsätta skriva på denna text. För om jag nu inte vill bli en liten människa en gång om året framöver måste jag sluta tänka på denna dag, den 30 Juli, som dagen då Ingmar Bergman dog. Det var det inte, det var dagen då pappa talade till mig, och sedan – eftertexter.