Seven maids

I'm troubled this day

someone help me find a way
I sit here like a loaded gun

I sit here like a loaded gun

I sit here like a loaded gun

Lyssna lite på Jen Gloeckner här.

Undantagstillstånd

Han vandrar runt på måfå ett tag innan han bestämmer sig för att gå in och hämta rea-katalogen i en bokhandel. Han blir kvar en stund och bläddrar lite i Svanstedts Sprängskiss. Han borde köpa den, tänker han. 185 kronor är inte så farligt ändå. Boken verkar intressant. Men han går därifrån, tomhänt. Senare på kvällen ser han att den kostar 103 kronor på nätet. Han beställer ett exemplar av Sprängskiss och ett exemplar av Bokhandelns död.

Han är hungrig. Borde äta något. Fullt med folk överallt. Tråkigt. Trångt. Tröstlöst. Kanske räcker det med en varmkorv.

Han tänker tillbaka: i bokhandeln, vid ett ställe, var ett skynke undandraget och han kunde se in i ett rum fullt med kartonger, tejprullar, gummisnoddar, vadderade kuvert och lite, för honom, på måfå utplacerade pappershögar. Det finns en känsla som ständigt återkommer och han kände den i samma ögonblick han såg det där rummet. Han vet inte hur rutinerna löper, vilka kartonger ska användas till vad, varför ligger de där arken där, hur beställer man böcker, när anländer de, ska han skicka en sändning? Hur då? Tafatt. Hjälp någon, för svårt, han klarar inte av ett så svårt jobb. Han vet ju inte hur det går till. Är det inte bättre om han står i kassan ett tag.

Fortfarande hungrig. Han gick förbi en korvkiosk men det var ingen före i kön, ingen köpte någonting där, varför skulle då han göra det? Han skämdes. Hur länge hade korvarna legat där? Skulle han kräkas senare på kvällen av räksalladen? Han skämdes. Skulle en konststuderande köpa en varmkorv om han eller hon var hungrig? Nej, skulle inte tro det.

Han går in på Zara. Det tar lite tid att leta sig fram till den ganska sparsmakade herravdelningen. Han drar lite i några skjortor, vänder på ett par skor, kollar prislappen på ett par jeans, försöker se ut som om han brukar gå handla kläder ensam. Tänk om han tar med sig ett par jeans in i provhytten och upptäcker att de är för små. Ska han då ta på sig allt, gå ut och hämta ett par större och sedan in igen. Jobbigt, påfrestande, pinsamt. Dessutom har de inte det som han vill ha. Egentligen borde han träna sin sociala förmåga och utnyttja Zaras världsberömda efterfrågestyrda logistikflöde. Från insamling av kundens verkliga behov till färdig vara på nolltid. Två kollektioner i veckan till över 3000 butiker. Han vill också något, han har också en smak, de vill höra vad han tycker, det är viktigt för dem. Han går ut innan pressen blir för stor.

Han går förbi ännu en korvkiosk. Det är kallt. Varför säljer de inte varmkorv inne i galleriorna? För fult, kanske. För lite stil, luktar för mycket ketchup, för många pensionärer som ska äta chorizo. Det börjar bli kris nu. Varmkorven är hans ända chans att få lite mat i sig.

Han går in i en urbant trendig sneaker-affär. Plockar upp en gratistidning som han börjar bläddra i snarare än att titta på skor. ”People”. Svensk. Reklam, ett par intervjuer och en massa människoporträtt. Typ: en snygg bild på någon snygg person. Ålder: 23. Bor: Stockholm. Gör: DJ, fotoassistent, grafisk designer, musiker, filmredigerare, nöjesjournalist. Det där som folk gör. I allmänhet. I Stockholm, Malmö och Göteborg.

Bredvid ligger en konstbokhandel. Där inne bläddrar han i några böcker som ligger upplagda på fem bord. Mycket naket, bröst, kön, estetiska poser i svartvitt. Han vill köpa tre sådana böcker och ”Essays, Lectures” av Wallenstein. Han har inte 2000 kronor, så han går därifrån. Helst av allt skulle han ha velat bli vän med de som stod där inne och beställde kaffe i den obligatoriska espressobaren. Män och kvinnor i 30-årsåldern som är med i konstmatchen, som studerar Grids och torkar sig rhizomatiskt i stjärten med Deluezes bok om Foucault.

Alla butiker som är något har en espressobar. Ingen butik har en varmkorvsbar.

Han har lyckats slå ihjäl några söndags-timmar på stan, utan att få något att äta. Han tar tunnelbanan hem, kokar makaroner, steker köttbullar, knäckebröd, kollar Norén-dokumentären Kall, tar en runk och går sedan och lägger sig. Det kommer att vara mörkt i fem dagar. Sedan i en dag till.

Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk. Och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.

"Men de har affärsvisum"

Han öppnade ögonen idag för första gången på länge. Han såg en ränteökning, ett rekordår för SL, en muhammedkris och vedervärdiga djurtransporter. Han blundade igen och vände åter till sitt mörker.

Jag vill också ha uppmärksamhet

SMS från en vän: "Vad är det för tid vi lever i då Stieg L säljer två milj ex och Eagles måste ge en extra konsert på Globen för att möta publiktrycket? Jag bara frågar.

Jag skulle vilja lägga till en företeelse: Melodifestivalen. Ikväll gick den första av 534 delfinaler, och varför kan vi inte alla konstatera en gång för alla att Melodifestivalen är ett barnprogram och borde sändas därefter. E-type är barnprogram. E-type tillsammans med Poodles är ännu mer barnprogram. Amy Diamond är barnprogram. Kristian Luuk är barnprogram. Kristian Luuks sidekick är utvecklingsstörd och barnprogram. Melodifestivalen är som Teletubbies: helt obegripligt dåligt för alla över tre år. Mediebevaka inte denna händelse som vore det riksdagsval.

Och till min chefs chef som visslar och är glad för att han lyssnat på sin favorit Magnus Uggla i bilen på väg till jobbet - du är dum i huvudet och du är barnprogram.

Loke

"Men det är bara i fallet han känner igen sig. När allt rasar och går sönder, när glas krossas, när hjärtan, förtroenden, förhållanden, avtal och uppgörelser, förhoppningar, tänder, möbler, näsben, strängar, knäskålar - när de brister, går av, itu, isär."
Ur Klas Östergrens Orkanpartyt

Rubaiyat

Någon gång tidigt elvahundratal skrev Omar Khayyam sina Rubaiyat, dessa fyraradiga verser på Farsi, bland annat översatt till svenska av allas vårt hospitalhjon Eric Hermelin.

75:e dikten
Den personlighet, på hvilken du (mest) fullkomligt litar,
Är, derest du öppnar Insigtens öga, fienden sjelf.
Bäst att du, här i tiden skaffar dig måttligt med vänner
Med tidens menniskor är umgänget bäst - på afstånd

I Paul Marlowes bok Resurrection and life finns en person som bara kommunicerar genom att uttala rader ur Rubaiyat. Så eftersträvansvärt. Så fint. Så, i sin klokhet, bejakande och alstrande, som ett mot mörkret motståndskraftigt ljus. Det enda möjliga.

Martin har sett igenom oss

ur Ingmar Bergmans "Såsom i en spegel":

Martin:
Det är alltid fråga om dig och ditt. Du är fullkomligt perverterad i din känslokyla. Studera förloppet! Det är signifikativt.

David:
Du förstår inte.

Martin:
Nej, det gör jag inte. Men en sak begriper jag – du jagar ämnen. Din dotters sinnessjukdom. Jävlar vilket uppslag!

David:
Jag älskar henne, Martin.

Martin:
Du älskar henne? I din tomhet ryms inga känslor och du saknar vanlig anständighet. Du vet hur allt ska uttryckas. Du har de rätta orden för varje ögonblick. Det finns bara en företeelse som du inte har en aning om – livet självt. Du är feg och slapp, men på en punkt är du nästan genial: bortförklaringar och ursäkter.

David:
Vad vill du att jag ska göra?

Martin:
Skriv din bok. Den kanske ger dig det som du längtar efter mest av allt, ditt genombrott som diktare. Då har du ju inte offrat din dotter förgäves, men jag kan...

David:
Nej, säg vad du tänkte säga.

Martin:
Du har en gud som du kurtiserar i dina romaner. Jag kan tala om för dig, att din tro och ditt tvivel är mycket litet övertygande. Det mest iögonfallande är din ohyggliga uppfinningsrikedom.

David:
Tror du inte att jag vet.

Martin:
Varför fortsätter du då? Varför tar du dig inte an något anständigt?

David:
Vad skulle jag göra?

Martin:
Har du skrivit ett enda sant ord under ditt författarliv, va? Svara mig om du kan.

David:
Jag vet inte.

Martin:
Där ser du, och det ohyggliga är att dina halvlögner är så raffinerade att de liknar sanningen.

David:
Jag försöker ju.

Martin:
Ja, det är möjligt. Men du når aldrig fram.

David:
Jag vet.

Martin:
Du är tom och skicklig, och nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknande. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in Gud i det sammanhanget. Han måste bli outgrundligare än någonsin.

David:
Får jag fråga dig en sak? Kan du alltid kontrollera dina innersta tankar?

Martin:
Jag är gudskelov inte så komplicerad. Min värld är mycket enkel – ganska klar och människoliknande.

Ça va, ça va? Ça va!

Från John Holm till något roligare - ni har väl inte missat Flight of the Conchords: