Vill tillbaka

Jag kommer inte att skriva här längre, eller någonstans, eller någonsin. Ett ljus slocknar.

För en stund sedan intervjuades en kvinna som blivit utvald till sveriges bästa kvinnliga chef (eller något liknande) och på frågan om hur man lyckas med det sa hon: "man måste våga vinna, våga vara bäst, satsa allt."

Den här bloggen försökte vara ett forum för de som inte vågar vinna, som inte vet hur man är bäst, och som inte har det i sig att satsa allt. Men eftersom mannen bakom bloggen är lika inkompetent som de människor han vill företräda, så säger det sig självt att det tar slut förr eller senare.

”Här finns inga somrar tillsammans på landet, inget liv i reserv på en bankbok eller i en aktieportfölj. Man kostar inte ens på sej en lugn andning. Här finns bara pinande oro, dagliga eruptioner och en omättlig hunger efter att komma tillbaka.” Ur Kjell Espmarks Hatet

Det finns kärlek, kärlek härinne, men den skyms av det ständiga tillbakadragandet. Och det ständiga ifrågasättandet av viljan. Finns den där, viljan att förändras, att bryta det som varje dag ger näring åt identiteten.

”Det bränner under mina ögonlock och huvudet är febervarmt. Jag känner hjärtats pumpslag i mina halspulsådror. Dunkandet tränger in någonstans under öronsnibbarna och blandar sig med den inre monologen. Allt annat är tystnad.” Ur Inga Ehrströms La Casita

Ro ro ro din båt

Han borde gråta. Han har anledning att gråta. Det var nära igår men nu är ögonen torra. Konsekvenserna av att inte gråta känner han nu, dagen efter. Han kan inte sitta upp mer än tjugo minuter i taget, eftersom magen krampar och trycket över bröstet är för stort. Lite bättre när han ligger ner. Sedan förut vet han att han inte skulle känna så om han hade gråtit när det fanns anledning att gråta.

I andra avsnittet av Percy Tårar får Janne en tröja av Percy att bära. På bröstet står det med stora bokstäver: I AM RESPONSIBLE. Och efter att ha orienterat runt i skogen utan att finna några kontroller förstår också Janne att: "det finns inga kontroller i livet, Janne".

Ansvar. Driver's seat. Självkänsla. Styr ditt eget liv.

Management by being suicidal.

Seven maids

I'm troubled this day

someone help me find a way
I sit here like a loaded gun

I sit here like a loaded gun

I sit here like a loaded gun

Lyssna lite på Jen Gloeckner här.

Undantagstillstånd

Han vandrar runt på måfå ett tag innan han bestämmer sig för att gå in och hämta rea-katalogen i en bokhandel. Han blir kvar en stund och bläddrar lite i Svanstedts Sprängskiss. Han borde köpa den, tänker han. 185 kronor är inte så farligt ändå. Boken verkar intressant. Men han går därifrån, tomhänt. Senare på kvällen ser han att den kostar 103 kronor på nätet. Han beställer ett exemplar av Sprängskiss och ett exemplar av Bokhandelns död.

Han är hungrig. Borde äta något. Fullt med folk överallt. Tråkigt. Trångt. Tröstlöst. Kanske räcker det med en varmkorv.

Han tänker tillbaka: i bokhandeln, vid ett ställe, var ett skynke undandraget och han kunde se in i ett rum fullt med kartonger, tejprullar, gummisnoddar, vadderade kuvert och lite, för honom, på måfå utplacerade pappershögar. Det finns en känsla som ständigt återkommer och han kände den i samma ögonblick han såg det där rummet. Han vet inte hur rutinerna löper, vilka kartonger ska användas till vad, varför ligger de där arken där, hur beställer man böcker, när anländer de, ska han skicka en sändning? Hur då? Tafatt. Hjälp någon, för svårt, han klarar inte av ett så svårt jobb. Han vet ju inte hur det går till. Är det inte bättre om han står i kassan ett tag.

Fortfarande hungrig. Han gick förbi en korvkiosk men det var ingen före i kön, ingen köpte någonting där, varför skulle då han göra det? Han skämdes. Hur länge hade korvarna legat där? Skulle han kräkas senare på kvällen av räksalladen? Han skämdes. Skulle en konststuderande köpa en varmkorv om han eller hon var hungrig? Nej, skulle inte tro det.

Han går in på Zara. Det tar lite tid att leta sig fram till den ganska sparsmakade herravdelningen. Han drar lite i några skjortor, vänder på ett par skor, kollar prislappen på ett par jeans, försöker se ut som om han brukar gå handla kläder ensam. Tänk om han tar med sig ett par jeans in i provhytten och upptäcker att de är för små. Ska han då ta på sig allt, gå ut och hämta ett par större och sedan in igen. Jobbigt, påfrestande, pinsamt. Dessutom har de inte det som han vill ha. Egentligen borde han träna sin sociala förmåga och utnyttja Zaras världsberömda efterfrågestyrda logistikflöde. Från insamling av kundens verkliga behov till färdig vara på nolltid. Två kollektioner i veckan till över 3000 butiker. Han vill också något, han har också en smak, de vill höra vad han tycker, det är viktigt för dem. Han går ut innan pressen blir för stor.

Han går förbi ännu en korvkiosk. Det är kallt. Varför säljer de inte varmkorv inne i galleriorna? För fult, kanske. För lite stil, luktar för mycket ketchup, för många pensionärer som ska äta chorizo. Det börjar bli kris nu. Varmkorven är hans ända chans att få lite mat i sig.

Han går in i en urbant trendig sneaker-affär. Plockar upp en gratistidning som han börjar bläddra i snarare än att titta på skor. ”People”. Svensk. Reklam, ett par intervjuer och en massa människoporträtt. Typ: en snygg bild på någon snygg person. Ålder: 23. Bor: Stockholm. Gör: DJ, fotoassistent, grafisk designer, musiker, filmredigerare, nöjesjournalist. Det där som folk gör. I allmänhet. I Stockholm, Malmö och Göteborg.

Bredvid ligger en konstbokhandel. Där inne bläddrar han i några böcker som ligger upplagda på fem bord. Mycket naket, bröst, kön, estetiska poser i svartvitt. Han vill köpa tre sådana böcker och ”Essays, Lectures” av Wallenstein. Han har inte 2000 kronor, så han går därifrån. Helst av allt skulle han ha velat bli vän med de som stod där inne och beställde kaffe i den obligatoriska espressobaren. Män och kvinnor i 30-årsåldern som är med i konstmatchen, som studerar Grids och torkar sig rhizomatiskt i stjärten med Deluezes bok om Foucault.

Alla butiker som är något har en espressobar. Ingen butik har en varmkorvsbar.

Han har lyckats slå ihjäl några söndags-timmar på stan, utan att få något att äta. Han tar tunnelbanan hem, kokar makaroner, steker köttbullar, knäckebröd, kollar Norén-dokumentären Kall, tar en runk och går sedan och lägger sig. Det kommer att vara mörkt i fem dagar. Sedan i en dag till.

Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk. Och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort.

"Men de har affärsvisum"

Han öppnade ögonen idag för första gången på länge. Han såg en ränteökning, ett rekordår för SL, en muhammedkris och vedervärdiga djurtransporter. Han blundade igen och vände åter till sitt mörker.

Jag vill också ha uppmärksamhet

SMS från en vän: "Vad är det för tid vi lever i då Stieg L säljer två milj ex och Eagles måste ge en extra konsert på Globen för att möta publiktrycket? Jag bara frågar.

Jag skulle vilja lägga till en företeelse: Melodifestivalen. Ikväll gick den första av 534 delfinaler, och varför kan vi inte alla konstatera en gång för alla att Melodifestivalen är ett barnprogram och borde sändas därefter. E-type är barnprogram. E-type tillsammans med Poodles är ännu mer barnprogram. Amy Diamond är barnprogram. Kristian Luuk är barnprogram. Kristian Luuks sidekick är utvecklingsstörd och barnprogram. Melodifestivalen är som Teletubbies: helt obegripligt dåligt för alla över tre år. Mediebevaka inte denna händelse som vore det riksdagsval.

Och till min chefs chef som visslar och är glad för att han lyssnat på sin favorit Magnus Uggla i bilen på väg till jobbet - du är dum i huvudet och du är barnprogram.

Loke

"Men det är bara i fallet han känner igen sig. När allt rasar och går sönder, när glas krossas, när hjärtan, förtroenden, förhållanden, avtal och uppgörelser, förhoppningar, tänder, möbler, näsben, strängar, knäskålar - när de brister, går av, itu, isär."
Ur Klas Östergrens Orkanpartyt

Rubaiyat

Någon gång tidigt elvahundratal skrev Omar Khayyam sina Rubaiyat, dessa fyraradiga verser på Farsi, bland annat översatt till svenska av allas vårt hospitalhjon Eric Hermelin.

75:e dikten
Den personlighet, på hvilken du (mest) fullkomligt litar,
Är, derest du öppnar Insigtens öga, fienden sjelf.
Bäst att du, här i tiden skaffar dig måttligt med vänner
Med tidens menniskor är umgänget bäst - på afstånd

I Paul Marlowes bok Resurrection and life finns en person som bara kommunicerar genom att uttala rader ur Rubaiyat. Så eftersträvansvärt. Så fint. Så, i sin klokhet, bejakande och alstrande, som ett mot mörkret motståndskraftigt ljus. Det enda möjliga.

Martin har sett igenom oss

ur Ingmar Bergmans "Såsom i en spegel":

Martin:
Det är alltid fråga om dig och ditt. Du är fullkomligt perverterad i din känslokyla. Studera förloppet! Det är signifikativt.

David:
Du förstår inte.

Martin:
Nej, det gör jag inte. Men en sak begriper jag – du jagar ämnen. Din dotters sinnessjukdom. Jävlar vilket uppslag!

David:
Jag älskar henne, Martin.

Martin:
Du älskar henne? I din tomhet ryms inga känslor och du saknar vanlig anständighet. Du vet hur allt ska uttryckas. Du har de rätta orden för varje ögonblick. Det finns bara en företeelse som du inte har en aning om – livet självt. Du är feg och slapp, men på en punkt är du nästan genial: bortförklaringar och ursäkter.

David:
Vad vill du att jag ska göra?

Martin:
Skriv din bok. Den kanske ger dig det som du längtar efter mest av allt, ditt genombrott som diktare. Då har du ju inte offrat din dotter förgäves, men jag kan...

David:
Nej, säg vad du tänkte säga.

Martin:
Du har en gud som du kurtiserar i dina romaner. Jag kan tala om för dig, att din tro och ditt tvivel är mycket litet övertygande. Det mest iögonfallande är din ohyggliga uppfinningsrikedom.

David:
Tror du inte att jag vet.

Martin:
Varför fortsätter du då? Varför tar du dig inte an något anständigt?

David:
Vad skulle jag göra?

Martin:
Har du skrivit ett enda sant ord under ditt författarliv, va? Svara mig om du kan.

David:
Jag vet inte.

Martin:
Där ser du, och det ohyggliga är att dina halvlögner är så raffinerade att de liknar sanningen.

David:
Jag försöker ju.

Martin:
Ja, det är möjligt. Men du når aldrig fram.

David:
Jag vet.

Martin:
Du är tom och skicklig, och nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknande. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in Gud i det sammanhanget. Han måste bli outgrundligare än någonsin.

David:
Får jag fråga dig en sak? Kan du alltid kontrollera dina innersta tankar?

Martin:
Jag är gudskelov inte så komplicerad. Min värld är mycket enkel – ganska klar och människoliknande.

Ça va, ça va? Ça va!

Från John Holm till något roligare - ni har väl inte missat Flight of the Conchords:

Blek dag och svarta jalusier

Whiskykubben

Han följde med sina föräldrar till ett gigantiskt ICA Maxi i samma förort där de bodde. Han gick runt i hyllgångarna och förundrades över det groteskt stora utbud som tillhandahölls alla som hade bil att ta sig dit. Det fanns säkert 150 olika ostsorter, minst, och frukt- och gröntdisken var snarare ett område än en disk, stort som en handbollsplan. – Passa på att köpa med dig det du behöver hem, sa föräldrarna generöst, du som bor i ett område med endast en liten konsumbutik som i bästa fall har två dagar gammalt bröd och kanske, om du har tur, en ostsort under 100 kronor. Efter viss betänketid och kartläggning av marknadens olika avdelningar valde han till sist att köpa med sig två DVD-filmer och en burk ravioli. Konserverad. Vad skulle han annars ha valt? Han är inte kreativ nog att stämma gitarren han äger, inte heller är han tillräckligt öppensinnig eller äger förmågan att improvisera fram vad som går att laga med vilka ingredienser. Vad ska han göra med Kvitten, eller en stor Whiskykubbe från ostdisken, eller någon krydda utöver peppar och salt, eller något som inte är halvfabrikat – krögarpytt, blodpudding, färdigstekta köttbullar? Han kan inte, som många andra, direkt se vad som bör göras, eller vad som går att göra med vad, och detta plågar honom. Varje dag, flera gånger, tänker han på detta, och någonstans vet han att för varje dag blir låsningarna mer permanenta. Han kommer att fortsätta skala bort tankens luftighet tills endast den gamla bortglömda kastanjen finns kvar: förtorkad och i handen på en tioåring, slungandes mot ett bussfönster i fart.

Love Olzon

Om det känns som om du bär på nånting
nånting som aldrig kommer ut
Om alla säger att de saknar nånting
som de såg hos dig förut

Så lyssna lite här

Centralvård

Hej

skalan som du fyllde i visar att det föreligger nedstämdhet som kan vara i behov av medicinsk behandling.

Vänliga Hälsningar

Uncle Howie Records 2

- What's the most important thing in Uncle Howie's life?

- Drugs, drugs and music.

Uncle Howie records

Det kommer som ett brev på posten. Dåliga perioder. Vissa skär sig i armarna. Andra gråter utan att kunna sluta. Jag lyssnar bara på Necro.

Fuckin with me you fuckin with psychos
Gunshots and knifeholes, walk on my tightrope, you know how life goes

Här till vänster ser ni Uncle Howie som liten tuff kis. I nästa inlägg kanske jag visar hur han ser ut idag.

You sinkin quickly I'm thinking I'm sickly
I need medication the cadavers are getting stinky

Egentligen är de i Necros närhet mycket bättre; Non phixion, Ill Bill osv, men Necros babyface lockar till alltför många kindnyp för att inte lyssna på. Igen och igen och igen.

Såsom i ett skal

”Visst, han hade valt att leva ensam, men inte outhärdligt ensam. Det värsta med att vara outhärdligt ensam var att man var tvungen att uthärda det – annars gick man under. Man var tvungen att jobba hårt för att hindra tankarna att skjuta en i sank genom att hungrigt se tillbaka på det förflutnas överflöd.”
- Philip Roth, ur Envar

Hur kan planerandet av ett telefonsamtal skapa yrsel, darrningar, illamående och ångest en hel dag; i en sådan styrka att telefonsamtalet till slut uteblir? Varför är de starka känslorna från en annan människa så svåra att bära?

Ett utdrag ur Jenny Tunedals kommande bok lyder: "Om vi inte finns till för varandra. Om inte allt jag ser är till för dig. Om inte jag ska få ge dig allt. Varför finns vi då i denna ensamhet?" På tal om denna fråga, säger hon sedan i samma intervju: "Det är min fråga till den jag älskar, men också diktens fråga till läsaren. Tänk att få vara påträngande och ändå bli mottagen, tänk att få berätta och berätta för någon som verkligen lyssnar - är inte det den största lyckan?"

Jag tror att jag lever så mycket i mitt eget huvud att jag inte längre vet hur det är att vara mottagare. Jag kan inte längre ta emot eller lyssna på andra, jag sväljer blöta hårbollar varje gång någon kommer nära. Jag vill men kan inte hålla intresset uppe för något annat än min egen litenhet. Det är därför jag sällan refererar till något i den här bloggen, jag vet inte vad nyfikenhet är, jag vet inte vad intresse eller förvåning är, eller extas eller framtid, jag vet inte vad världen är för något.

Skrovel 2

Jag tror att han sitter
där inne på toaletten
det är inte långt mellan hallen och dörren
och utanför hörs ingenting
jag tror
och det är det enda jag gör
att han kanske är död
det knarrar i golvet
ekar i trappuppgången
ringer det på dörren
öppnar inte
det sitter ju en död man
där någonstans bland
rullar av smutsigt papper
blekt klinkers i oranga toner
och lockar till långsamma tungrörelser
förstår alla utanför
att polisen måste komma
och ta hand om döden