Pretto-filmer

Jag är med i Lovefilm och får således en film hemskickad i brevlådan. När jag sett den får jag en ny osv. Varje medlem får, på Lovefilms hemsida, skriva något om den film man sett. Här kommer ett litet urval från dessa medlemsrecensioner. Och nej, jag driver inte med pöbeln. Njut.

Om Tarkovskijs Stalker:

"Helt värdelös... Det stod att det skulle vara sci-fi men man såg inget."

"Försök till att göra en konstnärlig film men misslyckas totalt. Dåliga miljöer med dålig känsla. Total avsaknad av story men det hade varit helt ok om den varit konstnärlig. Antar att ryssarna har en hel del att lära." (min kursivering)

"En sådan film är inte gjord för att uppskattas av sådana som tycker att sagan om ringen, harry potter eller andra barnfilmer är det bästa som finns."

"Filmen är simpel, berättartekniken kryptisk, storyn tunn och miljöerna fantasilösa. Historien har potential att bli en filmupplevelse, men jag kan bara konstatera att den känns som en pretantiöst hobbyprojekt."


Om Bergmans Fanny och Alexander:

"Helt värdelös,,,,hoppas det inte kommer fler filmer från denna man"


Om Fellinis Amarcord:

"Vedervärdig, vad handlar den egentligen om? Ett par enorma bröst skrämde slag på oss."


Om Hanekes Pianisten:

"Vilken skit. Det här var faktiskt den sämsta film jag sätt och jag skulle aldrig rekomendera den till någon. klart slut."

"Har svårt för romantisering av psykiska problem och människor som skär sig i underlivet"


Om Polanskis Repulsion:

"Visst, det är möjligt att denna film granskas ingående och tolkas hårt på filmutbildningar och konsvetenskapsakademier. Men jag måste säga att den var rätt seg. Mycket stirrande blickar och tystnad. Visst är Polanski duktig, visst är C Deneuve vacker men det räcker inte för att jag ska bli frälst. Storyn är rätt simpel, faktiskt. Det är väl själva filmandet man skall beundra. Nja. Inte var den så j-vla bra inte..."


Om Kurosawas De sju samurajerna:

"Kanske en bra story men jag kan inte med svartvita filmer."

"Otroligt dålig. För lång dragen. En massa pajaser springer och fjantar sig."

Milena om Kafka

"Långt efter det att deras brevväxling upphört slog det henne att vad hon mer än något annat älskat hos honom var hans oförsonlighet – en oförsonlighet som aldrig tog sig uttryck i aggresivitet eller självhävdelse utan tvärtom i en självutplåning som ibland kunde förefalla närmast morbid. /.../ Men hon visste samtidigt att det var just denna oförsonlighet som hindrade kärleken från att förverkligas. Ingenstans mötte man hos honom något motstånd, tills man till slut insåg att denna motståndslöshet var just själva motståndet."
- Ur Ravensbrück

Madeleinekaka

Litteraturhistorien är full texter med tillbakablickar: minnen och händelser i författarens (karaktärernas) barndom skildras i varje verk jag läser. Ett av åtskilliga exempel – ett inte alltför betydelsefullt i sammanhanget, jag skulle kunna skriva om Proust! – läser jag i Steve Sem-Sandbergs bok om Milena Jesenská: Milena minns hur hennes Farmor tog med henne till Den segerrika jungfrumoderns kyrka på Karmelitská för att titta på Jesubarnet. Men det hon istället uppmärksammade var den lilla trekanten ovanför, dvs Den helige ande, som fick henne att förstå och läsa symboler, och hon ska i andra sammanhang ständigt återkomma till denna minnesbild.

Det vanliga är att föräldrarna tar med barnet på en oförglömlig vistelse. Det kan vara en för då barnet obetydlig upplevelse men som sedan etsat sig fast i märgen och senare måste slå ut till en symbolmättad trädkrona. Kristna motiv, oftast, ikoner, Mariabilder, fresker, eller platser, personer, motiv, starkt förknippade med historien eller religiösa kvarblivelser. Ett sådant minne krävs för att åkalla den betydelsefullhet som barndomen i efterhand får (tillskrivs?).

Det kan heta: Min far tog ofta med mig till Botkyrka Kyrka för att se det flandriska altarskåpet från 1500-talet. Hur fascinerad var jag inte av Jesus väg över korset: bärandet, uppspikandet och nedtagandet. De små skulpturerna och målningarna vinkade in mig i en värld jag annars inte hade tillgång till. Jag fick till och med bevittna mötet mellan Abraham och Melkisedek. Denna (minnes)bild har betytt mycket för mig och min relation till det religiösa, hur jag ser på avbildandets konst och människors förhållande till den kristna mytologin.

I mitt fall heter det snarare: Min far tog ibland med mig ut till Ladugårdsgärdet för att besöka Kaknästornet. Vi stod där, 30 våningar upp, och såg ner på Stockholm med omnejd. Jag var imponerad av den 155 meter höga byggnaden och att den byggdes redan på 1960-talet. Kungsgården Kaknäs, jojo. Jag förstår nu i efterhand vilken betydelse det haft på hur jag uppfattar fallos. Hur stor [pip] måste jag inte ha för att mitt liv ska bli meningsfullt. Jag kommer därför aldrig att glömma när min far tog mig med till Kaknästornet.

Man kanske vänjer sig?

Instruktioner 2

”Hur många ärenden har du lagt in i datorn idag? Jag har lagt in 432”
”Hoho, jag har lagt in 465, jag vann.”

Har någon ett sådant jobb att erbjuda?

Instruktioner

Att inte vara självgående måste vara en av de sämre egenskaperna på en arbetsplats. Jag trivs bäst när någon säger åt mig vad och hur jag ska göra något, det är därför mina arbetsdagar mest består av prestationsångest, rädsla och svettningar. Jag vill ha ett lätt jobb, ett jobb där någon ger mig en stor bunt papper och säger: "kan du registrera dessa i datorn". På så vis riskerar jag inte så mycket, känner inga krav, behöver inte ständigt oroa mig, samtidigt som jag faktiskt kan prestera något och känna mig duktig: någon måste ju administrera också.

Har någon ett sådant jobb att erbjuda?

Är du snyggare än jag?

För er som ännu inte upptäckt Axess television, kan jag bara säga att ni missat något: underhållande debatter, intervjuer, dokumentärer och annat slisk och slask. Igår såg jag en debatt om huruvida snygga människor får fler jobb, bättre betalt, lägre straff osv. De vanliga positionerna var representerade: chefredaktören för ett herrmagasin, feministen, akademikern, utvikningstjejen och sist men inte minst, vår allas dumdryga Mats Gellerfelt. De visade ett inslag ur något program på TV400 där unga män och kvinnor fick värdera sitt eget utseende i förhållande till andras, och sedan fick publiken rösta. Alltså, det satt exempelvis en tjej och fick se en bild på en annan tjej: "är hon snyggare eller fulare än du?". Det var helt uppenbart att tjejen på bilden var fulare, varpå tjejen i programmet svarar: "hon är skitful, mycket fulare än jag, hon ser ut som en orm bla bla bla". Publiken röstar, och de håller med. Hon på bilden var ful. Då säger programledaren, Josefin Craford: "då ska vi se vad hon säger i verkligheten för hon är nämligen med i publiken". Ahh! Tortyr. Josefin tar sig ut till publiken, sticker mikrofonen i ansiktet på den nerröstade och frågar bland annat: "vad tycker du om hennes [den snyggare] utseende?" Det hon borde säga nu är att ja, hon är väl söt. Men hon blir defensiv (eftersom hon uppenbarligen blivit kränkt) och säger: "har hon sett sig själv i spegeln, hon borde prova på plastikkirurgi". Spänd stämning. Alla förstår att hon säger det, inte för att hon verkligen tycker det, utan för att slå tillbaka.

Ibland är smaken inte relativ. Ingen kan övertyga mig om något annat. Bra och dålig konst? Objektivitet? Bergman bättre än Hobert? På spaning... bättre än Sagan om isfolket? Brad Pitt snyggare än Gareth Keenan?

Jag vet inte vilka utgångspunkter man bör ha, eller vilka förutsättningar som krävs, men det måste vara den västerländska världens grymmaste straff, att hamna på fel sida om kvalitets-strecket. Hur ska en ful och medioker människa finna sin plats här? I och för sig, om man samtidigt är dummare än genomsnittet, så kanske det är uthärdligt.

Har glömt vad jag ville säga med detta. Kanske var något i stil med: jag är jävligt snygg själv, men jag lyckas inte riktigt skörda frukterna av mitt fina yttre. Inåtvändhet och rädsla tänkte de tydligen inte på.

Bergman R.I.P

30 Juli 2007

Ingmar Bergman är död. Imorse. Saraband var hans sista rörliga framställning, det visste vi, så vad spelar sedan dödsdatumet för roll? Jag menar, om det nu är det vi sörjer, att inga fler filmer ska regisseras av honom. Vad spelar det för roll om han sitter ytterligare två år på Fårö och sedan avlider? Har vi sett skymten av honom? Jo, den här dokumentären för några år sedan förstås. Och så Bergmanveckan där man alltid undrar om han ska delta (det kan vi nu sluta med). Ändå blir hans död, 89 år gammal, viktig. Hans död gör att jag stannar till och minns – jag minns den röda färgen i Viskningar och rop, kistscenen i Smultronstället, den långa minuten i Vargtimmen, schizofrenin i Såsom i en spegel... Det är en nog så bra anledning att dö.

Om jag varit regissör, vilket jag väl kunnat vara, hade jag haft ett oöverstigligt bergmankomplex. Jag hade varit tvungen att röra mig ifrån det faktum att jag vill skriva som han gör, använda samma bildspråk som han, regissera samma filmer. Ungefär som jag skulle ha viljat skriva Stig Larssons Autisterna, eller skriva och framföra John Holms sånger, eller vara den som skapade Suprematismen före Malevitj.

Bergman påminner mig om vilken liten människa jag är och i denna litenhet finns avundsjukan, bitterheten, rädslan, epigonen i mig, latheten och den stora massan personifierad. Så fort jag gör anspråk på att vara kreativ väcks Salieri i mig. Ska jag vara ärlig frammanar hans död min oförmåga att alls prestera något. Och när jag tänker efter, min oförmåga att fortsätta skriva på denna text. För om jag nu inte vill bli en liten människa en gång om året framöver måste jag sluta tänka på denna dag, den 30 Juli, som dagen då Ingmar Bergman dog. Det var det inte, det var dagen då pappa talade till mig, och sedan – eftertexter.