När är det Ingmar Bergman brukar möta sina demoner? Tidigt på morgonen, i sitt hus på Fårö. Han promenerar fram och tillbaka, hans hus är väl över 50 meter långt, och väntar ut ångesten. När är det jag brukar möta mina demoner? Imorse 4:30. Men det tog tid att bli av med dem, jag har nämligen bara någon meter i promenadväg, det brukar bli mellan sängen och toaletten, vilket i och för sig är lägligt; paniken brukar pulverisera magen, så toaletten är väl det enda vettiga alternativet. Sedan tillbaka in i striden, efter ytterligare några minuter återigen till toaletten. Carpe Diem, tänker jag när klockan ringer vid sex.
”Jag hatar livet, det är därför jag skriver”, för att parafrasera Timbuktu. Spegeln på toaletten på jobbet är lite grumlig, och när jag tvättade händerna för en stund sedan kom jag plötsligt att tänka på Kjell Höglunds sång Slutstrid:
”så såg jag min fiendes anletsdrag
och Herre min Gud, det var jag!
Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Jag tittade som i en spegel
det var jag som stod där i vit kostym
och med mungipor fulla av dregel
det var min egen lägre natur”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Du får väl ta toaletten en trappa ner.
/ Den kalla och hårda
läste du intervjun med kjell i dn häromdagen? den där lyckliga jäveln har ett tio år långt stipendium.
Han är värd det, gamle Kjell!
Skicka en kommentar