Imorse när jag klev på bussen, hörde jag från chaufförens radio en välbekant stämma: ”det känns helt fantastiskt!”. Nej, det var inte Kicki Danielsson som fått tillbaka livsgnistan, det var självklart allas vår klyfta, Klüft. Även vi cyniker drog på smilbanden igår under finalen i 800 m. Men strax före klockan sju imorse – nej, då kändes det inte alls fantastiskt. Då kändes det grått, trist, bittert. När jag anlände till det myllrande kontorskomplexet beläget i industriförorten Kista (låter som en arbetare i Kemistaden n:r 4) försökte jag vid kaffeautomaten klura ut något i mitt liv värt att säga ”det känns helt fantastiskt” om. Jag kom inte på något. Man måste vara en vinnare för att kunna säga något sådant. Bara vinnare uppmärksammas och hyllas, bara vinnare har en plats i andras hjärtan, bara vinnare lever...vi vill ha – bara vinnare. Om jag kommer på fjärde eller femte plats, då bryr sig inte ens mamma.
Eller om man går segrande ur ett obskyrt evenemang som inte backas upp av nationen. Min kusins hund, en valp, springer spaniel (eller vad fan de heter), vann en hundtävling i helgen, faktiskt otroligt med tanke på att han tävlade i samma klass som vuxenhundar. Varför var inte det på löpsedlarna? Jag bara frågar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Störst av alla är väl ändå de som, genom forskning t.ex., förbättrar livet för många av oss. De är vinnare, om än utan medias uppmärksamhet. Men du menar alltså att om "man syns så regerar man"?
Tänkte mer: fram för medelmåttorna!
Tveksamt om du, Sniff, verkligen är med i vår klubb, med tanke på att du länkar till Virtanens blogg och dessutom kallar honom kung och härskare. Annars kommer jag gärna förbi och kanske ser på medan du avlägsnar hår från din kropp. Men jag tar med mig kaffe från pressbyrån, jag avskyr det där jävla pulvret.
Skicka en kommentar