Whiskykubben

Han följde med sina föräldrar till ett gigantiskt ICA Maxi i samma förort där de bodde. Han gick runt i hyllgångarna och förundrades över det groteskt stora utbud som tillhandahölls alla som hade bil att ta sig dit. Det fanns säkert 150 olika ostsorter, minst, och frukt- och gröntdisken var snarare ett område än en disk, stort som en handbollsplan. – Passa på att köpa med dig det du behöver hem, sa föräldrarna generöst, du som bor i ett område med endast en liten konsumbutik som i bästa fall har två dagar gammalt bröd och kanske, om du har tur, en ostsort under 100 kronor. Efter viss betänketid och kartläggning av marknadens olika avdelningar valde han till sist att köpa med sig två DVD-filmer och en burk ravioli. Konserverad. Vad skulle han annars ha valt? Han är inte kreativ nog att stämma gitarren han äger, inte heller är han tillräckligt öppensinnig eller äger förmågan att improvisera fram vad som går att laga med vilka ingredienser. Vad ska han göra med Kvitten, eller en stor Whiskykubbe från ostdisken, eller någon krydda utöver peppar och salt, eller något som inte är halvfabrikat – krögarpytt, blodpudding, färdigstekta köttbullar? Han kan inte, som många andra, direkt se vad som bör göras, eller vad som går att göra med vad, och detta plågar honom. Varje dag, flera gånger, tänker han på detta, och någonstans vet han att för varje dag blir låsningarna mer permanenta. Han kommer att fortsätta skala bort tankens luftighet tills endast den gamla bortglömda kastanjen finns kvar: förtorkad och i handen på en tioåring, slungandes mot ett bussfönster i fart.