Martin har sett igenom oss

ur Ingmar Bergmans "Såsom i en spegel":

Martin:
Det är alltid fråga om dig och ditt. Du är fullkomligt perverterad i din känslokyla. Studera förloppet! Det är signifikativt.

David:
Du förstår inte.

Martin:
Nej, det gör jag inte. Men en sak begriper jag – du jagar ämnen. Din dotters sinnessjukdom. Jävlar vilket uppslag!

David:
Jag älskar henne, Martin.

Martin:
Du älskar henne? I din tomhet ryms inga känslor och du saknar vanlig anständighet. Du vet hur allt ska uttryckas. Du har de rätta orden för varje ögonblick. Det finns bara en företeelse som du inte har en aning om – livet självt. Du är feg och slapp, men på en punkt är du nästan genial: bortförklaringar och ursäkter.

David:
Vad vill du att jag ska göra?

Martin:
Skriv din bok. Den kanske ger dig det som du längtar efter mest av allt, ditt genombrott som diktare. Då har du ju inte offrat din dotter förgäves, men jag kan...

David:
Nej, säg vad du tänkte säga.

Martin:
Du har en gud som du kurtiserar i dina romaner. Jag kan tala om för dig, att din tro och ditt tvivel är mycket litet övertygande. Det mest iögonfallande är din ohyggliga uppfinningsrikedom.

David:
Tror du inte att jag vet.

Martin:
Varför fortsätter du då? Varför tar du dig inte an något anständigt?

David:
Vad skulle jag göra?

Martin:
Har du skrivit ett enda sant ord under ditt författarliv, va? Svara mig om du kan.

David:
Jag vet inte.

Martin:
Där ser du, och det ohyggliga är att dina halvlögner är så raffinerade att de liknar sanningen.

David:
Jag försöker ju.

Martin:
Ja, det är möjligt. Men du når aldrig fram.

David:
Jag vet.

Martin:
Du är tom och skicklig, och nu försöker du fylla din tomhet med Karins utslocknande. Det enda jag inte förstår är hur du tänker blanda in Gud i det sammanhanget. Han måste bli outgrundligare än någonsin.

David:
Får jag fråga dig en sak? Kan du alltid kontrollera dina innersta tankar?

Martin:
Jag är gudskelov inte så komplicerad. Min värld är mycket enkel – ganska klar och människoliknande.