Mina och Ingmars demoner

När är det Ingmar Bergman brukar möta sina demoner? Tidigt på morgonen, i sitt hus på Fårö. Han promenerar fram och tillbaka, hans hus är väl över 50 meter långt, och väntar ut ångesten. När är det jag brukar möta mina demoner? Imorse 4:30. Men det tog tid att bli av med dem, jag har nämligen bara någon meter i promenadväg, det brukar bli mellan sängen och toaletten, vilket i och för sig är lägligt; paniken brukar pulverisera magen, så toaletten är väl det enda vettiga alternativet. Sedan tillbaka in i striden, efter ytterligare några minuter återigen till toaletten. Carpe Diem, tänker jag när klockan ringer vid sex.

”Jag hatar livet, det är därför jag skriver”, för att parafrasera Timbuktu. Spegeln på toaletten på jobbet är lite grumlig, och när jag tvättade händerna för en stund sedan kom jag plötsligt att tänka på Kjell Höglunds sång Slutstrid:

”så såg jag min fiendes anletsdrag
och Herre min Gud, det var jag!
Det var jag, det var jag, det var verkligen jag!
Jag tittade som i en spegel
det var jag som stod där i vit kostym
och med mungipor fulla av dregel
det var min egen lägre natur”

Min plats i samhället

Måndag igen efter ännu en förnedrande och kvalfylld helg. Jo, jag var ute och ”festade” i lördags. Jag hamnade på Trädgården, ett ställe på Kungsholmen, Stockholm. Om någon som läser detta var där, notera följande: (1) Den där killen som stod med en gin & tonic vid dansgolvet och glodde, som såg lite bortkommen ut – det var jag. (2) Den där killen som stod vid utgången och verkade vänta på någon eller något, eller vid en tom plats i närheten av toaletterna, som inte kunde företa sig något annat än att just vänta – det var jag. (3) Den där killen som, när han äntligen lyckades få en två minuters pratstund med en dam (efter ett jävlar-anamma-tal till sig själv), blev rädd efter en pinsamm tystnad, reste sig upp och sprang iväg – det var jag.

Den där killen som blir äldre och får en liten kula på magen, och spenderar semestern i Thailand (då talar jag inte om Golfsemestrar) - det är jag om 15 år.

Skriv i Cynikerklubbens blogg

Det finns ingenting att skriva. Varför har jag den här bloggen? Spelar det någon roll vad jag tycker om ingenting. Vad gör ni här? Läs någon annans blogg om ni vill veta något intressant. Jag är slut. Igår skrev jag på ett kontrakt för sex månaders arbete, som konsult. Trygghet? Eller sex månaders fängelsevistelse? Institutionaliserad frihet, som det heter.

Jag har väl ingen tid att sitta här och skriva så mycket skit i det här skitforumet. Men vad ska alla bittra cyniker göra då, tänker ni, om de inte kan läsa om sina (o)vänner? Jo, nu kan vem som helst skicka in ett inlägg till denna klubb. Skicka era alster till cynikerklubben@hotmail.com med ämnet "inlägg blogg" så kanske jag lägger in er.

Inget sex? Kastrering lugnar.

Som vi alla säkert har hört vill Kristina Axén Olin kastrera våldtäktsmän kemiskt. Är inte det en förträfflig idé. Jag tror att det skulle vara bra även för egen del, i förebyggande syfte. En sexuellt och emotionellt understimulerad man är helt klart ett hot, mot andra och mot den egna personen. Vi vet alla vad ensamma och frustrerade människor är kapabla till. Frågan är om min läkare går med på att kastrera mig. "Snälla, doktorn, jag orkar inte längre, jag ramlar snart sönder inombords om jag inte får sätta på någon, och det får jag inte, så snälla, kastrera mig!"

Fula är vi allihopa

Varför har det blivit så mycket snack om det nystartade forumet Beautiful People, ett community för de med symmetriska utseenden, statusyrken och fina lyor? Många protesterar starkt mot en uppdelning baserad på de stela värdegrundena "ful" och "snygg". Samtidigt reagerar de inte på hur nattlivet är arrangerat eller på program som Top model. Alla vågar säga: "du är snygg", men ingen vill veta av: "du är ful". Vadå? Är sådana här saker relativa? Relativiteten verkar dock upphöra när majoriteten har samma ideal, vi är ofta överens om vem som är ful och vem som är snygg.

Varför har ingen tänkt på att starta forumet Ugly People? För att kvala in måste man vara fulare än genomsnittet, vara arbetslös eller ha ett lågstatusyrke, och gärna bo i någon sunkig förort till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Kanske till och med på bottenplan med vita galler för fönstren. Vad säger ni? Vem känner sig manad?

Acceptera att du är ful och sänk din ribba, försök hitta likasinnade, förstå att du aldrig får den där snygga tjejen du stirrar på varje morgon på tunnelbanan. Gå hem och runka - gå med i Ugly people!

Kajsas venusberg

Ack, Sverige har inte sett så många vinnare sedan jag vet inte när. Men jag är besviken på vad tidningarna väljer för fotografier. I regel finns åtminstone en bild, tagen när höjdhopperskan exakt befinner sig i brygga över ribban, och venusberget reser sig tydligt mot himlen (man kanske till och med kan skönja ett par läppar). Och Kajsa B. som har ett så fint venusberg. Men idag har jag inte funnit en enda sådan bild. Jag ber er, om någon hittar en sådan bild från gårdagens tävling, skicka länken till mig.

Citat 2.

Vi är alla lika mycket värda. Det spelar ingen roll vart man kommer ifrån:

"Jews, Muslims, Christians
What the fuck's the difference?
We all want money, drugs & bitches"
- Non Phixion

Det är trångt längst bak i ledet

Imorse när jag klev på bussen, hörde jag från chaufförens radio en välbekant stämma: ”det känns helt fantastiskt!”. Nej, det var inte Kicki Danielsson som fått tillbaka livsgnistan, det var självklart allas vår klyfta, Klüft. Även vi cyniker drog på smilbanden igår under finalen i 800 m. Men strax före klockan sju imorse – nej, då kändes det inte alls fantastiskt. Då kändes det grått, trist, bittert. När jag anlände till det myllrande kontorskomplexet beläget i industriförorten Kista (låter som en arbetare i Kemistaden n:r 4) försökte jag vid kaffeautomaten klura ut något i mitt liv värt att säga ”det känns helt fantastiskt” om. Jag kom inte på något. Man måste vara en vinnare för att kunna säga något sådant. Bara vinnare uppmärksammas och hyllas, bara vinnare har en plats i andras hjärtan, bara vinnare lever...vi vill ha – bara vinnare. Om jag kommer på fjärde eller femte plats, då bryr sig inte ens mamma.

Eller om man går segrande ur ett obskyrt evenemang som inte backas upp av nationen. Min kusins hund, en valp, springer spaniel (eller vad fan de heter), vann en hundtävling i helgen, faktiskt otroligt med tanke på att han tävlade i samma klass som vuxenhundar. Varför var inte det på löpsedlarna? Jag bara frågar.

Sterilisering

Funderar du på att ta bort ett illavarslande födelsemärke? Besök Citylaser och sterilisera dig samtidigt. Det finns flera anledningar till sterilisering:

• För många barn - har man fem barn är det dags.
• Ideologi - kanske förespråkar man det nödvändiga i att reducera det ständigt växande befolkningsantalet. Eller kanske är man helt enkelt fientligt inställd till människor under 18 år (om de inte är tjejer och typ 13). Kanske är man inte intresserad av att föröka sig.
• Ressentiment - kan man inte få ett ligg överhuvudtaget (och därmed heller inte barn) vill man ha en anledning till varför man ändå inte behöver ligga med någon. Detta är den bittres revolt. Kan man inte få barn försvinner ju också kravet på att skaffa barn, och därmed kan ingen jävel tjata på en om detta. Detta påminner om begäret hos vissa att gå i kloster för att de inte hittar någon man/kvinna. "Om ingen vill ha mig, kan jag lika väl gå i kloster". Vi agerar inte - vi reagerar.

Ha detta i åtanke när du ska iväg och avlägsna blaffan på låret (eller vart märket nu är beläget).