Dåligt manligt självförtroende?

Jag har surfat runt lite bland feministsidor, eller vad vi ska kalla dem, jämställdhetssidor, kanske. Ofta mycket skarpsinniga och heltäckande – nödvändiga. Jag har insett att jag måste acceptera att kampen förs på generell nivå, att förtrycket beskrivs i strukturer, attityder, fördomar osv. Det är som när jag beskrev manligheten i förra inlägget, på individnivå finner vi alltid undantag. Exempelvis känner jag mig ibland som ett enda stort undantag, en avvikelse, en perifer varelse som inte vet vart och vem han är.

På den eminenta sidan systrar.net läser jag i en artikel: ”Om kvinnor från födseln uppmuntrades lika mycket som pojkar till att bli självsäkra individer skulle vi inte ha det här problemet.”

Kan vi dra följande slutsats? – Eftersom kvinnor inte uppfostras till självsäkra individer, förväntas de heller inte bli det. Följaktligen accepteras kvinnor med dåligt självförtroende av omgivningen. Pojkar (notera att kvinnor är kvinnor och män är pojkar i citatet ovan) däremot, uppfostras till självsäkra individer, och förväntas också att vara det. Detta betyder att de män som inte kan leva upp till det självsäkra idealet, hamnar utanför manligheten. Och vi vet vad som händer de kvinnor och män som inte kan leva upp till sitt köns idealtyp: exempelvis får de ett komplicerat och krångligt förhållande till det motsatta könet (om de är heterosexeulla).

Varför uppfostrades inte jag till en självsäker individ? Jag är ju man. Vad fan är det frågan om, jag tillhör det priviligierade könet, var är mina förmåner, var kan jag skörda frukten av min manlighet? Eller måste jag söka bland kvinnor utan kvinnlighet?