”Visst, han hade valt att leva ensam, men inte outhärdligt ensam. Det värsta med att vara outhärdligt ensam var att man var tvungen att uthärda det – annars gick man under. Man var tvungen att jobba hårt för att hindra tankarna att skjuta en i sank genom att hungrigt se tillbaka på det förflutnas överflöd.”
- Philip Roth, ur Envar
Hur kan planerandet av ett telefonsamtal skapa yrsel, darrningar, illamående och ångest en hel dag; i en sådan styrka att telefonsamtalet till slut uteblir? Varför är de starka känslorna från en annan människa så svåra att bära?
Ett utdrag ur Jenny Tunedals kommande bok lyder: "Om vi inte finns till för varandra. Om inte allt jag ser är till för dig. Om inte jag ska få ge dig allt. Varför finns vi då i denna ensamhet?" På tal om denna fråga, säger hon sedan i samma intervju: "Det är min fråga till den jag älskar, men också diktens fråga till läsaren. Tänk att få vara påträngande och ändå bli mottagen, tänk att få berätta och berätta för någon som verkligen lyssnar - är inte det den största lyckan?"
Jag tror att jag lever så mycket i mitt eget huvud att jag inte längre vet hur det är att vara mottagare. Jag kan inte längre ta emot eller lyssna på andra, jag sväljer blöta hårbollar varje gång någon kommer nära. Jag vill men kan inte hålla intresset uppe för något annat än min egen litenhet. Det är därför jag sällan refererar till något i den här bloggen, jag vet inte vad nyfikenhet är, jag vet inte vad intresse eller förvåning är, eller extas eller framtid, jag vet inte vad världen är för något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det finns således inget jag/vi/de kan säga till dig i det här läget. I själva verket är vår existens och våra handlingar meningslösa i dina ögon. Om mottagandet är omöjligt sjunker alla omkring dig långsamt ner i en apatins cement som din instängdhet gett upphov till. Finns det någon mening med att jag någonsin tilltalar dig igen?
Aldrig meningslösa, bara svåra att nå, aldrig tomma, bara på andra sidan hinnan, aldrig förgäves, bara bortom fobierna. Den tama och avdomnade intresselösheten är inte ett val, det är en påfrestning och ett lidande. Men valet, valet ligger i att sticka fingrarna i köttet och våga titta ut igen. Jag valde inte det overksamma, det frånvarande och undflyende, men jag kan välja att nå fram till en punkt där jag kan ta emot andras andning, och andra kan vara nöjda med att få sin andning besvarad med värme. Sorgen ligger i förväntningarna: jag har märkt att de som förväntar sig saker av mig blir besvikna, om och om igen, och de som inte förväntar sig något finner en sympatisk och varm person. Det är en hemskhet som innefattar initiativlöshet och diverse låsningar. Jag ser ljuset i beteendeterapin.
Jag kom att tänka på Hjärtkniparen av Boris Vian, där en moder är så rädd för att hennes barn ska råka ut för något att hon begränsar deras utrymme. Hon börjar med att inhägna trädgården, sedan tar hon bort träden och buskarna, sedan marken, sedan himlen, och till slut sitter de i varsin bur i ett av husets rum. Rädsla fungerar på det sättet. Till slut har du kapat bort varje risk, men samtidigt också allt som kan skänka glädje och mening i livet.
Angående den enskilde organismen och dess relation till miljön rekommenderas Andreas Malms bok. Cartesianismens felslut - att separera organismen från miljön. Vad händer om vi tänker oss två vänner som gemensamt skapar m i l j ö n FÖRVÄNTAN? Vad händer om vi tänker oss vänner som gemensamt skapar m i l j ö n VÄNSKAP utifrån en idéhistorisk förförståelse? Beware of the autopilot. Try to create each moment in the moment.
Från soundtracket till Olle Hellboms film RAGGARE (1957) en titel: "Jag blir den du gör mig till."
En vänskap utgörs inte minst av de berättelser (om den egna personligheten) som de inblandade har GÅTT MED PÅ att återskapa, om och om igen.
Ett äkta Vi, det äkta samtalet Vi: inte den ansvarsfria breda kollektiviteten Vi, eller den motsatta livshållningen Vi, där ansvaret endast är riktat mot den egna situationen Vi, utan ansvaret för äktheten i sin existens: Vi.
Sedan Buber, Buber och Buber:
”Den som inte existentiellt lär känna ett Du kommer heller aldrig att få lära känna ett Vi.”
”Det äkta Vi igenkänns i sin objektiva existens genom att en verklig relation mellan person och person, mellan Jag och Du alltid visar sig som aktuellt eller potentiellt bestående.”
”Verklighetens krafter börjar sitt arbete, tills skenet här och där smulas sönder och personvarats avgrunder anropar varandra."
Då lever jag i m i l j ö n Vi och den blir lättare att bära. Ja!
Det finns ju frågor jag vill ställa kringa detta "äktheten i sin existens". Det finns ju någon form av motargumentering jag vill göra - RE: anti-avgrundstänkande - som vill förstärka processen UTIFRÅN och IN, tillskillnad från den motsatta rörelsen. Kanske mer en horisontell "hävstång". Vänskap som ett pågående ifrågasättande av den andres påstådda avgrund? Nåt sånt.
Det här självupptagna frossandet är patetiskt.
Och bara att påpeka det stärker dig ytterligare i ditt resonemang.
Jag som tyckte att vi började komma någonstans. Men det är klart, det är ju hissmusik för en viss publik.
Skicka en kommentar