Curling-föräldrar

När jag surfade runt lite var det ett blogginlägg som uttryckte en önskan att fler i vårt samhälle skulle vara som Maria Wetterstrands föräldrar. Det handlade om ett svar hon givit som gäst hos Carin Hjulström-Liv, på frågan var hon fått sin självsäkerhet ifrån. Hon svarade:

- att hennes föräldrar inte försökt förminska henne
- de har sagt att hon klarar mer än hon tror
- att det inte finns några begränsingar
- att man hellre ska våga svara ja istället för nej på erbjudanden och förfrågningar
- att våga testa lite mer än man egentligen tror man klarar av

Jag tänkte nu se om några av dessa stämmer in på mig och mina föräldrar:

- mina föräldrar har inte försökt att förminska mig
--- Nja, det beror på hur man definierar förminska, jag stannar vid nja.

- de har sagt att jag klarar mer än jag tror
--- Nej, de har aldrig begärt att jag ska klara något. De är curling-föräldrar.

- att det inte finns några begränsingar
--- Jorå, det finns massor av begränsningar. Varje steg jag tar innefattar hinder, som jag måste tänka igenom noga innan jag tar steget. ”Om något är för jobbigt, skippa det.”

- att man hellre ska våga svara ja istället för nej på erbjudanden och förfrågningar
--- Om jag inte tror att jag klarar av något, ska jag hellre svara nej än jag. Och jag tror att jag klarar ganska lite, så det blir oftast nej.

- att våga testa lite mer än man egentligen tror man klarar av
--- Absolut inte! Det kan ju hända något. Bättre att ta det säkra före det osäkra.

Slutsats: nu vet jag varför Maria Wetterstrand är självsäker och jag själv inte är det.

Dåligt manligt självförtroende?

Jag har surfat runt lite bland feministsidor, eller vad vi ska kalla dem, jämställdhetssidor, kanske. Ofta mycket skarpsinniga och heltäckande – nödvändiga. Jag har insett att jag måste acceptera att kampen förs på generell nivå, att förtrycket beskrivs i strukturer, attityder, fördomar osv. Det är som när jag beskrev manligheten i förra inlägget, på individnivå finner vi alltid undantag. Exempelvis känner jag mig ibland som ett enda stort undantag, en avvikelse, en perifer varelse som inte vet vart och vem han är.

På den eminenta sidan systrar.net läser jag i en artikel: ”Om kvinnor från födseln uppmuntrades lika mycket som pojkar till att bli självsäkra individer skulle vi inte ha det här problemet.”

Kan vi dra följande slutsats? – Eftersom kvinnor inte uppfostras till självsäkra individer, förväntas de heller inte bli det. Följaktligen accepteras kvinnor med dåligt självförtroende av omgivningen. Pojkar (notera att kvinnor är kvinnor och män är pojkar i citatet ovan) däremot, uppfostras till självsäkra individer, och förväntas också att vara det. Detta betyder att de män som inte kan leva upp till det självsäkra idealet, hamnar utanför manligheten. Och vi vet vad som händer de kvinnor och män som inte kan leva upp till sitt köns idealtyp: exempelvis får de ett komplicerat och krångligt förhållande till det motsatta könet (om de är heterosexeulla).

Varför uppfostrades inte jag till en självsäker individ? Jag är ju man. Vad fan är det frågan om, jag tillhör det priviligierade könet, var är mina förmåner, var kan jag skörda frukten av min manlighet? Eller måste jag söka bland kvinnor utan kvinnlighet?

Förståndshandikappad manlighet

Stephan Mendel-Enk skriver i Med uppenbar känsla för stil om den dominerande manligheten, den vi män vaggas in i, men som fördöms om den efterlevs på varje punkt. Ett fint exempel är kön till korvkiosken vid slussen (Stockholm) en natt efter krogen. Plötsligt springer en råtta genom kön och panik utbryter. Vissa flyr och skriker (kvinnor), andra börjar jaga råttan och kasta saker efter den (män). En lätt förståndshandikappad kille fortsätter jakten efter att de andra slutat, han hinner upp råttan och stampar i all hets ihjäl den under sina skor. Kvinnorna och männen runt omkring fördömer handlingen, säger att den är vidrig, sjuk, äcklig. Den lätt förståndshandikappade killen förstår ingenting, han fullföljde ju bara den uppiskade stämningen när råttan först visade sig. Han såg inte gränsen, den vi ständigt rör oss mot, men inte får passera. Den vi balanserar på.

Jag känner mig ibland som den där killen. Det pratas om att knulla knulla knulla. Men uttrycker jag viljan att stilla hetsen (jag inte kan leva upp till) genom att gå till en prostituerad, blir jag misstänkliggjord och fnyst åt. Det pratas om snygga sextonåringar med tighta rumpor och nykläckta bröst. Skulle jag sedan runka framför nakenbilder av dessa tjejer, blir jag än en gång misstänkliggjord och kallad pedo. Dessa exempel utvecklas med tiden lätt till oroväckande egenskaper – antingen aggressiva och kriminella drag, eller till kufiska och inåtvända böjelser.

Utanförskapet lever så i de yttersta konsekvenserna av normen. Denna paradox blir klarare för varje dag som går. Jag måste ständigt förtrycka den manlighet jag vaggats in i, annars förgör den mig.

Jag måste även tillägga. Saken blir inte bättre av att jag faktiskt inte besitter några av de manliga egenskaperna: (1) ständigt tillbakavisande av kvinnlighet, (2) sträva uppåt, (3) pålitlig i kris, (4) djärvhet och energi.

Vilket betyder att jag samtidigt måste bevisa den manlighet jag inte har. Där har ni ännu en paradox. Känn på den.

Kyssar 2

Nej, jag avstod ifrån att titta på programmet om kyssar. Det skulle bli alltför smärtsamt.

”Konsten att existera är konsten att frivilligt och med jämnmod ständigt dö, kanta sin väg med avlagda kläder, gamla förtorkade skinn, själshudar, människohudar, lämna liken av sitt vara efter sig. – Vad vi ändå har ett underligt sätt att leva.”
(Hjalmar Ekström)

Kyssar 1

Ikväll går det ett program på SVT 2 om kyssar, och varför vi kysser varandra. Förmodligen är det något vi behöver, och förmodligen går jag miste om ett livsviktigt behov. Jag återkommer när jag sett programmet.

Prostituerade har ju den oskrivna regeln att de inte kysser sina kunder på munnen.