Blek dag och svarta jalusier

Whiskykubben

Han följde med sina föräldrar till ett gigantiskt ICA Maxi i samma förort där de bodde. Han gick runt i hyllgångarna och förundrades över det groteskt stora utbud som tillhandahölls alla som hade bil att ta sig dit. Det fanns säkert 150 olika ostsorter, minst, och frukt- och gröntdisken var snarare ett område än en disk, stort som en handbollsplan. – Passa på att köpa med dig det du behöver hem, sa föräldrarna generöst, du som bor i ett område med endast en liten konsumbutik som i bästa fall har två dagar gammalt bröd och kanske, om du har tur, en ostsort under 100 kronor. Efter viss betänketid och kartläggning av marknadens olika avdelningar valde han till sist att köpa med sig två DVD-filmer och en burk ravioli. Konserverad. Vad skulle han annars ha valt? Han är inte kreativ nog att stämma gitarren han äger, inte heller är han tillräckligt öppensinnig eller äger förmågan att improvisera fram vad som går att laga med vilka ingredienser. Vad ska han göra med Kvitten, eller en stor Whiskykubbe från ostdisken, eller någon krydda utöver peppar och salt, eller något som inte är halvfabrikat – krögarpytt, blodpudding, färdigstekta köttbullar? Han kan inte, som många andra, direkt se vad som bör göras, eller vad som går att göra med vad, och detta plågar honom. Varje dag, flera gånger, tänker han på detta, och någonstans vet han att för varje dag blir låsningarna mer permanenta. Han kommer att fortsätta skala bort tankens luftighet tills endast den gamla bortglömda kastanjen finns kvar: förtorkad och i handen på en tioåring, slungandes mot ett bussfönster i fart.

Love Olzon

Om det känns som om du bär på nånting
nånting som aldrig kommer ut
Om alla säger att de saknar nånting
som de såg hos dig förut

Så lyssna lite här

Centralvård

Hej

skalan som du fyllde i visar att det föreligger nedstämdhet som kan vara i behov av medicinsk behandling.

Vänliga Hälsningar

Uncle Howie Records 2

- What's the most important thing in Uncle Howie's life?

- Drugs, drugs and music.

Uncle Howie records

Det kommer som ett brev på posten. Dåliga perioder. Vissa skär sig i armarna. Andra gråter utan att kunna sluta. Jag lyssnar bara på Necro.

Fuckin with me you fuckin with psychos
Gunshots and knifeholes, walk on my tightrope, you know how life goes

Här till vänster ser ni Uncle Howie som liten tuff kis. I nästa inlägg kanske jag visar hur han ser ut idag.

You sinkin quickly I'm thinking I'm sickly
I need medication the cadavers are getting stinky

Egentligen är de i Necros närhet mycket bättre; Non phixion, Ill Bill osv, men Necros babyface lockar till alltför många kindnyp för att inte lyssna på. Igen och igen och igen.

Såsom i ett skal

”Visst, han hade valt att leva ensam, men inte outhärdligt ensam. Det värsta med att vara outhärdligt ensam var att man var tvungen att uthärda det – annars gick man under. Man var tvungen att jobba hårt för att hindra tankarna att skjuta en i sank genom att hungrigt se tillbaka på det förflutnas överflöd.”
- Philip Roth, ur Envar

Hur kan planerandet av ett telefonsamtal skapa yrsel, darrningar, illamående och ångest en hel dag; i en sådan styrka att telefonsamtalet till slut uteblir? Varför är de starka känslorna från en annan människa så svåra att bära?

Ett utdrag ur Jenny Tunedals kommande bok lyder: "Om vi inte finns till för varandra. Om inte allt jag ser är till för dig. Om inte jag ska få ge dig allt. Varför finns vi då i denna ensamhet?" På tal om denna fråga, säger hon sedan i samma intervju: "Det är min fråga till den jag älskar, men också diktens fråga till läsaren. Tänk att få vara påträngande och ändå bli mottagen, tänk att få berätta och berätta för någon som verkligen lyssnar - är inte det den största lyckan?"

Jag tror att jag lever så mycket i mitt eget huvud att jag inte längre vet hur det är att vara mottagare. Jag kan inte längre ta emot eller lyssna på andra, jag sväljer blöta hårbollar varje gång någon kommer nära. Jag vill men kan inte hålla intresset uppe för något annat än min egen litenhet. Det är därför jag sällan refererar till något i den här bloggen, jag vet inte vad nyfikenhet är, jag vet inte vad intresse eller förvåning är, eller extas eller framtid, jag vet inte vad världen är för något.

Skrovel 2

Jag tror att han sitter
där inne på toaletten
det är inte långt mellan hallen och dörren
och utanför hörs ingenting
jag tror
och det är det enda jag gör
att han kanske är död
det knarrar i golvet
ekar i trappuppgången
ringer det på dörren
öppnar inte
det sitter ju en död man
där någonstans bland
rullar av smutsigt papper
blekt klinkers i oranga toner
och lockar till långsamma tungrörelser
förstår alla utanför
att polisen måste komma
och ta hand om döden