Att förneka det som rör sig

Svaren under förra inlägget kräver lite mer utrymme:

Klaus said...

Nu ska vi tala allvar. Jag kommer hit och jag ser rader som "inte leva upp till sin individuella potential" och "det är ok att förtränga och försaka" och så vidare. Michael Haneke rekommenderas. Svartsynthetens överstepräst. Man skulle kunna kalla det ärlighet, känslobasar, nakenhet och allt det där. Men man får inte lura sig att tro att det svartsynta kommer närmre sanningen än låt säga optimismen bara för att det rasar språklig och medial våldsstorm omkring oss dagarna i ändå. Det är ju trots allt vi som lever och andas språket, berättelserna om oss själva. Men det kommer ett visst ansvar. Eftersom vi också är medskapare till språket och därmed mänskligheten. "Ok att förtränga och försaka." Ja, om man vill nå en artificiell livsstil. I ett samtal häromdagen med en av mina äldsta vänner kom jag till insikt (Tack S!). Det finns egentligen bara ett sätt att tala om ett icke-autentiskt liv; och det är ett självhatiskt liv. Eftersom ett självhatiskt liv är ett statiskt liv som innefattar ett jag vilket beslutat sig en gång för alla vad den egna positionen går för. Det är ett liv som utesluter den viktigaste faktorn i universum: att allting förändras. Du kan och får förneka mycket; Gud, pengar, Göran Persson, men våga inte förneka förändringen, då kommer jag med ett basebollträ och klubbar dig i pallet.Det finns mer att säga, men jag sitter på jobbet.

04 november, 2005 14:16


D.N.A said...

Detta är en blogg om och för de statiska, jag ska lägga till det i presentationen, tack Klaus. Vi vill inte förändras, vi är för upptagna med att posera med vår inbillade sorg. Vi är inte särskilt ärliga, och sanning är ingenting vi strävar efter. Vi vill stå kvar på samma ställe hela livet, inte röra oss, vi vågar inte, och vadå språket, vi vet inte vad det betyder, vi vill titta på teve, vi vill inte träna, vi vill äta buffalo wings till lunch varje dag, titta på porr, äta kött, knulla ibland, men det får vi sällan, och vi gör inga större ansträngningar för att få vad vi vill ha, för egentligen vill vi ingenting annat än att bli omhändertagna, och vips så har livet varit, och vi klarade oss, vi levde och dog och däremellan gjorde vi ingenting, förutom att raka pungen och kolla på haneke, en perfekt kombination, och så tyckte vi lite ibland, hade åsikter, men det var bara för att fördriva tiden, för någonstans i trettioårsåldern försvinner våra vänner, de har tröttnat, och vi vill inte ha nya, vi har ju våra föräldrar, och när de dör bor vi kvar i deras hus och andas så lite som möjligt, och sen dör vi och innan dess har vi bara rakat pungen och kollat på haneke osv.eller ska vi kalla oss jag?

05 november, 2005 13:03

Vad fan glor du på?

I DN idag fanns en artikel om lycka. DN hade också varit ute på stan och ställt frågan: "när kände du dig lycklig senast?" (ni vet med en liten bild på personen och svaret bredvid)
En kille svarar: "I går kväll fick jag en bra blick från en tjej. Det händer inte så ofta att det känns så schyst. Eftersom det var länge sedan sist blev det en extra kick."

Vad ska vi göra med alla ensamma människor? Eller är det jag som kräver för mycket, eftersom jag inte skulle nöja mig med en liten blick? Eller, jag skulle nog inte bli lycklig i alla fall. Eller? När fick jag en blick senast? Vi lämnar ämnet nu.

Some of my friends, don't know who they belong to
some can't get a single thing to work inside
- Gram Parsons

Anonymous said...
De ensamma människorna kan sitta och ruttna. Livet är rättvist.
04 november, 2005 23:14

Bra sagt! /DNA